I helgen tävlade jag i rallylydnad med Ares och Karlos och det var jätte kul att äntligen få tävla officiellt igen och träffa andra lika ivriga förare och hundar.
Från början var Rallylydnad inte en självklar hundsportsgren för mig. Det tog säkert 3 nybörjarkurser innan jag började fatta grejen. Jag tyckte det gick för sakta, var lite tråkigt och inte verkade hundarna så ivriga från början heller...
Efter ett tag så förändrades min syn på det hela, när det plötsligt kändes magiskt att gå en bana där pudeln följde minsta lilla vink och de gånger när man såg hur bakdelsarbetet fungerade.
Jag har aldrig tränat eller tävlat i lydnad, men jag har förstått att största skillnaden är att i rally får prata med hunden och vara glad, många domare premierar speciellt om du är positiv med hunden och nästan lite uppspelt. Jag förstår nu också varför det premieras. Rally skall vara roligt för hunden, det skall se ut som en dans på banan mellan skyltarna där både förare och hund är sammansvetsade och lika ivriga att ta moment efter moment.
Den känslan fick jag ordentligt för första gången i helgen på söndagen med Ares. Jag har tränat och tränat men inte fått han fokuserad eller uthållig en hel bana. Om Ares såg en hund eller en människa utanför banan så stannade han upp och var svår att få kontakt med igen, såvida han inte fick godis. Ibland ledsnade han helt och började slå med tassen på rallyskylten för att säga mig, var är belöningen? Från lördag till söndag var Ares som förvandlad. Jag misstänker att dels hade poletten trillat ner för honom och dels hade jag byggt upp en förväntan...
På lördags eftermiddagen köpte jag en kampleksak som jag började leka med. Under uppvärmningen tog jag fram leksaken och började busa med honom efter att vi tränat några moment. På söndagen då jag kom till plan var han het, så som han brukar bli när vi ska köra agility. Hans förväntan hade plötsligt vuxit. Jag gjorde samma sak, busade lite upp honom och sen gick vi till plan och äntrade ringen. Jag visste att han var så ivrig att vi skulle misslyckas på första skylten "sitt-stå-gå runt hunden". Han var så uppspelt att han inte kunde stå stilla, men jag hade överseende med det. Huvudsaken att Ares äntligen tyckte att det var spännande att gå en hel bana. Han var så fokuserad vid min sida som han aldrig tidigare varit. En gång stannade han till men resten av banan var kanon. Vi slutade med 86p i Öppen klassen och en tredje plats. På filmen nedan är Ares och min bana för domare Taru Leskinen.
Lyckan var total när de sa att vi kommit trea i klassen, t.o.m. en tår kom i ögonvrån. För vissa kan ju detta låta alldeles löjligt, men för mig var det magiskt. Att äntligen hitta känslan, det är ungefär som när du rider en häst och hästen första gången börjar bära sig själv och går på tygeln som man säger. Så kändes det för Ares och mig i helgen. Jag hoppas att vi hittar den känslan igen, men det gäller att ha roligt tillsammans. Vilket låter väldigt enkelt, men ibland är det som låter enkelt väldigt svårt :-)
Så kontentan av det hela är att Rally är en rolig hundsport när du väl förstår dig på den och får samspelet att fungera.