Efter förra årets torka kommer nu regnet med besked. Går inte en dag utan att det regnar. Känns nästan som man bor i Bergen, Norge som brukar ha regnrekord.
Jag var i alla fall glad att vi kunde träna agility igår kväll utan en regnskur, men det var inte varmt vid nio-tiden på kvällen, utan temperaturen låg runt 11 grader. Träningen gick super bra och vi tränade distanshandling, synd att jag inte kunde filma Ares runda när han gjorde så bra bana. Vilken känsla när man kan skicka hunden på hindren från långt håll, det var nästan som jag skulle ha haft en Bordercollie :-)
Agilityn har blivit än mera viktig för mig nu, det har visat sig att Ares troligen har vad som behövs för att bli en riktigt bra agilityhund, han älskar det, han har farten och för det mesta också lyhörd. I vintras när vi började träna mera regelbundet var han bara en busig junior som bet mig i byxbenen och studsade mera uppåt än framåt. Numera suger han framåt på hindren och farten har ökat betydligt. Vi behöver dock träna starter för han har inte alls tålamod att sitta och vänta på signal, då blir han snabbt uttråkad, går iväg eller börjar snusa. Så det gäller att göra startmomentet roligt och eggande men ändå att han klarar av att fokusera. Jag hoppas jag får tid till att börja träna in det ordentligt.
I somras beslöt jag att börja träna slalom. Sommaren innan var han totalt ointresserad av det så jag la inte fokus på det överhuvudtaget. Jag tror det var ett klokt beslut. Han var ung, då bara 8 månader och jag vill inte börja med nåt som han inte tyckte va kul för då blir det i regel inte bra heller. Så nu året därpå när han var runt 16 månader tyckte jag det var dags att börja träna alléslalom. Mitt mål var att han skulle kunna slalom innan sommaren var slut och att vi eventuellt skulle kunna komma till vår första agilitystart. Sagt och gjort jag nötte på med alléslalom och drog ihop det sakta men säkert. Alléslalom har den fördelen att det jobbar upp farten och medvetenheten om stolparna på sidorna om hunden. Vartefter du drar ihop det, så kommer stolparna närmare, se bilden, tills det blir ett vanligt slalom.
Jag kom så långt att slalomet nästan var rakt, då gick det ännu bra, men då jag rätade ut det helt, sprang han bara rakt fram, förstod inte att han skulle göra zick-zack. Här blev jag osäker hur jag skulle fortsätta om jag kunde lägga till hand och visa eller inte. För tanken är ju att hunden skall jobba självständigt i det och man bara går bredvid eller skickar in hunden självständigt i det. Gerda Johansson som är agilityveteran hjälpte mig och sa, att jag självklart fick stötta hunden i början så han skulle förstå vad jag menade och sagt och gjort det funkade! Jag visade några gånger och sen började jag att plocka bort handen då poletten hade trillat ner.
Min målsättning att komma till start lyckades. Första tävlingen vi ställde upp i gjorde vi två nollbanor och placerade oss i 5 tävlingar av 6. Två helger senare gjorde vi ny start och diskade oss i alla 3 lopp som vi deltog i. Så är det i agility, vissa dagar har man "flow" och kommunikationen fungerar, andra gånger är det andra faktorer som påverkar loppet som t.ex. nytt underlag, annan miljö, nya hundar, publik etc. Det är bara att träna vidare och tävla i nya miljöer så ekipaget får mera erfarenhet och blir säkrare.
Att träna agility är kul både för hund och förare. Sporten ger bra kondition till båda och man tränar upp smidighet och koordination och agility har i alla fall kommit för att stanna för mig och jag är så jätte glad också att Ares kullbror Abbe är med och tävlar. Senaste helg gjorde han en fin hoppbana med 0 resultat och LUVA.
Heja Daidai poodles - aktiva och vackra pudlar!