Drömmer jag eller är det verklighet? Plötsligt var kalendern tom, alla utställningar, agility- och rallytävlingar inställda. Man är ju sig själv närmast och hamnade i någon sorts depression över detta, att kalendern var tom ända till sista maj! Inte vad det innebar att ett virus sprider sig över världen eller vilka konsekvenser det för med sig...
Jag antar att de flesta människor, tänker just så, på de saker som berör en närmast först, sen kommer resten. När allt har sjunkit in, först då börjar man titta på det större perspektivet och inser att det var rent ut av löjligt att tänka på att en utställning blev inställd, när massor med människors liv sätts på spel och rent ut av dör p.g.a. viruset, världsekonomin går i sank. Du blir av med ditt jobb, din inkomst och kanske allt du äger.. Då känns tanken på en inställd utställning väldigt naiv, men jag gissar att det är så vi fungerar. Ser det lilla perspektivet innan vi kan öppna ögonen ordentligt och se det stora.
Allt ont för något gott med sig, och det återstår att se hur den balansen blir, om det goda överväger det onda. En vän till mig sade att "Gud har nog gett det här till människorna, för att vi skall spara på miljön, konsumera mindre, inse att vi kan arbeta på distans och ta det litet lugnare". Kanske det är så att mänskligheten skall lära sig en läxa, kanske är det en första varning eller någonting som gör att vi kommer ut som bättre människor ur det här, om vi klarar det vill säga. Om inte det blir en stor depression p.g.a arbetslöshet och att folk tar livet av sig p.g.a. att ekonomin går i kras m.m. Det återstår att se.
Så tittar jag på pudlarna, de ligger och sover på soffan som vanligt, helt ovetande om allt som pågår runtomkring. Vad lätt det måste vara att va en pudel, eller vilket annat sällskapsdjur som helst. Helt bekymmerslösa njuter de som vanligt...