Vem tänker på allt arbete som ligger bakom första gången man köper en valp? Säkert inte så många, i synnerhet inte om du är förstagångs hundägare. Jag kan ju bara prata för mig själv, det enda jag såg då var den söta lilla valpen med mjuka svarta pälsen och de vackra ögonen som tittade trofast på mig och så fortsätter det säkert för många, att man nöjer sig med det och att ha hunden som en lojal familjemedlem. Inget fel i det alls.
För mig djupnade intresset och det växte vart efter jag började att gräva djupare i stamtavlor och genetik och en helt ny fantastisk värld öppnade sig. Jag känner mig ödmjuk inför allt arbete som ligger bakom avelsarbetet och linjerna och hur mycket tid, pengar och möda som lagts ned av uppfödarna för att försöka uppnå den perfekt hunden, i mitt fall pudeln.
Pudelspecialisten Mikael Nilsson sa en gång åt mig "Den perfekta pudeln har ännu inte fötts", och så är det ju, vore det så enkelt att den fanns redan skulle det faktiskt vara lite trist, fast det ändå är dit man strävar. Kanske det inte är målet som är det roliga sist och slutligen, utan vägen dit.
Bakom stamtavlorna och titlarna finns mycket att studera och memorera, där människor har funderat hur man skall para, varför man skall para och vad man vill uppnå med sitt avelsarbete. Ibland har det lyckats riktigt bra och ibland sämre eller man kanske har fått en fin hund, men sen resten då, sjukdomar, genetiska defekter etc.
Att avla är ingen lätt uppgift det är så många faktorer att ta i beaktande, därför är det ju så viktigt att läsa på och följa avelsriktlinjerna och hälsoprogrammen för att försöka utesluta åtminstone som i pudelns fall dåliga knän (patellor), PRA (ögonsjukdom), höfter etc. När man kommit så långt kan man börja fundera på resten, som har med temperament och exteriör att göra.
Mitt mål med min avel är som de flesta andras mål, att föda upp friska hundar som är vackra att se på, men som ändå är goda familjemedlemmar (pudlar är sällskapshundar) och kan användas till olika hundsporter. Jag tror på att en god konstruktion är till fördel för att hålla hunden frisk och om du skall utöva hundsport som är påfrestande i många fall på skelett och ligament.
Jag brukar säga att jag är mina egna hundars största kritiker och jag är ibland kanske lite väl kritisk med tanke på att den perfekta pudeln inte finns, men samtidigt kan jag ju inte heller bortse från det som jag inte tycker är bra. Skall jag titta framåt och avla så måste jag ju veta vad jag utgår ifrån och försöka undvika det i den andra individen. Samtidigt som man inte kan få allt, så ibland får man ändå bortse från vissa saker, för annars hittar du aldrig någon som är lämplig att para med. Din tiks gener är alltid hälften av din valps gener och det får man ju inte heller bortse ifrån och med det bärs ju recessiva gener med som kan dyka upp i flera generationer senare.
Min egen tik är ett bra exempel på detta. Hon har 3 generationer svart bakom sig, så döm till min förvåning då jag gjorde DNA test på färg och fick reda på att hon bär på brunt och vitt anlag. På så sätt kan de recessiva generna gömma sig i avelsdjuret och en vacker dag dyker en brun eller vit valp upp och du undrar vad som hände. Idag ser jag dessa recessiva gener som positiva, likt en skatt som hon bär på i hemlighet. Tänk att jag kan få fram bruna eller vita valpar, ja tom röda eller aprikosa efter min Kajsa, för mig är det guld värt. I synnerhet i de färgerna där avelsmaterialet behöver stärkas och breddas.
Så nästa gång du tittar på din hunds stamtavla kan du fundera över dessa saker som jag skrivit om ovan och det är ju därför man även går på hundutställning för att dels få sin hund bedömd enligt standarden för att få ett kvitto på avelsarbetet, samt titta på andra i samma ras och kanske hitta ett framtida avelshane till din tik.
Att förvalta en ras är ett stort ansvar, där även domarna på utställningarna har ett stort ansvar att tolka standarden rätt. Domare ska inte premiera hundar som inte följer standarden för då kan de gå snett. Inom pudelrasen finns det saker som man just nu tittar specifikt på och det är att underkäkarna inte skall vara för tunna för att tänderna skall få plats ordentligt och att de har ett bra förbröst, att man känner bröstbensknappen. Jag tycker även att tassarna på de mindre raserna sällan är lika fina som hos storpudlarna. Naturligtvis finns det ju 100 saker till som är viktiga, men då man märker att det börjar fattas någonting inom rasen, är det ju jätte viktigt att man tar tag i det i tid, innan det går så långt att det blir svårt att backa bandet så att säga.
Detta var nu lite tankar från mig som en nybörjaruppfödare. Fast egentligen så är jag inte någon riktigt uppfödare, förrän jag har lämnat någonting efter mig och det krävs några generationer innan jag lyckats sätta min prägel på rasen. Jag hoppas att jag kommer dit en dag, det kan man väl säga är mitt nästa mål.