En hund är ingenting, två hundar är ingen flock, men den dagen du skaffar den tredje, så har du en flock redan.
Min hundhistoria som jag beskrivit tidigare är inte så lång. Vi skaffade vår första pudel i slutet av 2010, så man kan säga att min erfarenhet med hundar inte har varit särskilt stor. Min mor har haft Westie senare delen av min uppväxt men dock bara en hund.
Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter av att ha flock så här långt, så vi kan börja år 2015. Då hade jag 3 pudelhanar som var ganska tätt på varandra, Kaj född 2010, Kenny 2011 och Karlos 2012 (Bilden ovan Kaj, Karlos och Kenny). Jag fick höra många gånger att det inte var bra att ta hundar så nära inpå varandra i ålder eftersom de lätt kunde börja konkurrera med varandra om flockledarskapet.
Kaj var i alla fall flockledaren, jag förstod det inte ordentligt p.g.a. mina dåliga
hundkunskaper förrän han hade gått bort hösten 2015. (Kaj, bilden till höger, utstrålar värdighet och pondus) Kaj var en bra flockledare, han behövde inte visa det genom aggressivitet eller genom att slåss. Utan istället hade han ett lugn och en värdighet över sig, så de andra pudlarna (utom jag) förstod att han var den som bestämde.
Var någon pudel jobbig och försökte hävda sig, brottade han lugnt ner pudeln och satte sin framtass på magen tills pudeln ifråga lugnade ner sig. Allting gick väldigt lugnt och sansat till och det var aldrig några morr utan lugn och ro rådde.
Sen kom den dagen då vi var tvungna att ta bort Kaj efter en längre tids sjukdom och då kom problemen. Kort därpå infördes dessutom en tikvalp, vilket säkert inte gjorde saken bättre då de två höll på att göra upp om ledarskapet.
Plötsligt var de båda hanarna som förbytta, det morrades och svansades runt med höjda svansar. De stirrade på varandra och snabbt var det slagsmål. De gick så långt att jag ett tag funderade på att omplacera ena hanen. Jag bestämde mig för att kastrera den ena p.g.a. att han hade så stor prostata och kissade ner hemmet så fort det var löptider. Jag hoppades även på att han skulle lugna ner sig och bli mindre aggressiv. Ja, kastrationen gjorde saker och ting lite bättre bl.a. skvättande hemma, men det tog tid och det var inte som att allting blev bra i en handvändning.
I början när jag rörde mig runt i hemmet, fick jag hela tiden ha kolla på de båda. Jag placerade den sturskaste på ett ställe där han fick sitta och den andra på en annan plats. Samma sak när vi skulle sova, fick jag se att de hade varsin plats i sängen och varsin plats i soffan på var sida om mig. Sen fick jag borra blicken i dem båda och ryta till, så fort de lite försökte börja stirra på varandra som var första steget mot ett slagsmål. Så här höll det på några månader och under tiden fick min dotter ta hand om valpen för jag hade fullt sjå att hålla pojkarna isär. Dock gick det bättre då vi gick på promenaderna, då rådde ett lugn. Jag har läst någonstans att det här med flockledare pendlar. Att på promenaden kan en hund vara ledare, hemma kan någon annan vara ledare o.s.v. Jag vet dock inte om det stämmer.
Vartefter tiden gick så förekom slagsmålen allt mer sällan, dels för att jag hann läsa av signalerna i tid och hann sätta stopp för dem och dels för att de på nått sätt lyckades stå ut med varandra. Jag vågade t.o.m. lämna dem hemma ensamma, men då var det som de höll ihop p.g.a. att de var tvungna då jag inte var hemma.
Idag är de inte bästa vänner, men det fungerar hemma och det är huvudsaken. Den äldsta hanen som är minst till storleken är nu flockledaren men inte en särskilt trygg sådan. Han visar sin osäkerhet emellanåt genom att onödigt stirra eller smyga på den andra hanen. Jag försöker förstås hålla honom i schack.
Min tik fick valpar i oktober och jag funderade hur det skulle gå. Båda hanarna dissade totalt valparna och morrade åt dem, så jag fick passa dem noga. Den ena hanen drog sig undan och tyckte rent utav att de var äckliga och det såg ut som han verkligen var uppgiven att det totalt var för många individer i samma flock.
Vi beslöt ändå att hålla ena hanvalpen och när den andra valpen blev såld och lämnade hemmet, så blev det plötsligt ett skönt lugn i flocken. Var det så att den fjärde individen på nått sätt balanserade ut? (Bilden ovan har husse sin tid med flocken och det är godisutdelning)
Ja, nu är valpen 16 veckor och jag kan konstatera att båda hanarna accepterar honom, det kan jag se genom att de tillåter honom att äta ur samma matskål som dem och de låter honom ligga i bädden och t.o.m. så leker de med varandra. De gånger de morrat åt valpen har han inte brytt sig särskilt mycket, han är lika glad ändå och kommer igen. Han visar inte på någon underkastelse, däremot kan han vara lite väl kaxig med flockledaren som han har smörat för hela tiden. Nå vi får se nu då hur det går i framtiden då han blir könsmogen, men jag hoppas att det kommer att fungera, för just nu råder det mera harmoni än det gjort på länge.
Det är sällan man får höra hur folk har det med sina hundflockar, så därför tänkte jag berätta lite hur det varit för oss. När problemen är som värst kan man känna sig ganska uppgiven och ensam. Samtidigt som man klandrar sig själv för att det inte fungerar, men man kan omöjligen veta på förhand hur olika individer passar ihop med varandra. Är man ny med hund så är man inte heller så duktig på att lära sig att läsa av de olika signalerna som de skickar emellan varandra. Jag är glad över det jag lärt mig av pudlarna och jag har förhoppningsvis blivit en litet bättre och tydligare ledare. Visst finns det många saker som jag skulle vilja förbättra, men vi har ändå kommit långt med tanke på hur det var från början.