Efter några år av intensivt bloggande tog det plötsligt slut... När jag häromdagen uppdaterade hemsidan och tittade på mina gamla inlägg och såg att flera av dem hade haft många läsare så tänkte jag att jag ändå bidragit med någonting till andra pudel- och hundälskare.
Mitt populäraste inlägg hade över 2000 visningar och handlade om "Min första pudel - vad behöver jag". Inlägget som hade näst mest visningar var föga förvånande "Jakten på den perfekta pudelpälsen", hade över 700 visningar. Inte dåligt när man tänker på att pudeln bara är en ras av många andra.
Mycket har hänt sen 2022
Jag slutade att blogga under Coronan, lusten att skriva fanns där inte längre. Jag var rätt trött på hela livet och världen som den hade blivit. Tyckte även synd om våra ungdomar som fick isolera sig från allt umgänge och jag tänkte på alla roliga hundevenemang som man missade i över 2 års tid. Jag hade precis tänkt ställa Ares då han hade fyllt 2 år och försöka få hans sista Cert när Coronan slog till och han fick hållas på halster i två år framåt. Pälsen klipptes bort och jag satsade på agilityn som faktiskt startade igång tidigare än utställningarna. Jag transformerades från en utställnings människa till en agility människa, och så har det fortsatt.
Hursomhelst lyckades jag till sist få sista Certet på Ares innan han fyllde 5 år, och fodertiken Nikki lyckades jag också få till Finsk champion under samma vår. Det var vår kennels första utställningschampions! Eftersom Coronan slog till under våra pudlar Nikkis och Chloés uppväxt så blev de litet utav "Corona" hundar, ni har väl hört det uttrycket? Chloé ville inte visa sig i ringen och inte riktigt Nikki heller, men Nikki drog det längsta strået, så efterhand så tog det sig. Jag hade ju mera bråttom med att få henne till champion eftersom hon sedan skulle hinna bli mamma, innan hon skulle bli fodervärdens egen hund. I Finland så måste man hinna ta en kull på fodertiken innan den fyller 4 år för annars övergår ägandeskapet till fodervärden ändå.
Nikkis valpar
Vår andra generation Daidai valpar föddes 31 augusti 2023. Glädjen var stor när 2 tikar och 2 hanar ploppade ut. Förlossningen var lite skakig, då en navelsträng hade gått av innan valpen kom ut och en annan navelsträng började blöda kraftigt. Vi fick knyta sytråd på dem, så det redde upp sig. Varje förlossning är olika, man är på nåt sätt aldrig riktigt beredd på vad som komma skall. Till min stora glädje har jag min dotter och kenneldelägare Lilly som är ett stort stöd varje gång.
Valparna var livskraftiga och växte fint. Lilly beslöt att hålla den gula tiken "Enny". Till vår stora förvåning hade hon så gulaprikos färg att vi nästan inte kunde tro att hon någonsin skulle bli vit, men idag är hon nästan helvit.
Kajsa
Den 10 juli fick vår älskade Kajsa somna in. Det smärtar mig fortfarande så fruktansvärt att ens skriva om det. Under flera veckor kunde jag inte ens titta på bilder på henne eller ens sova på nätterna för jag saknade henne så. Hon sov alltid på min vänstra sida, närmast hjärtat. Flyttade jag mig lite i sängen, så följde hon efter.
Ibland måste man som hundägare fatta de svåraste besluten och det gör man för man vill inte att ens bästa vän ska lida och ha smärta. Kajsa hade en korsbandsskada på höger bakben som aldrig blev bra, hon gick inte rent och stödde inte korrekt på benet. Operationen på höger bak var en nylonbands operation i Åbo, som jag senare fick höra att man inte ens gör i Sverige mera. Jag hade oturen att komma till fel ortoped från första början. Sen kom den dagen då andra korsbandet gick av mindre än ett år efter att det första gick. Hon skulle stiga upp från hundbädden, när benet plötsligt inte bar. Hon kunde inte stå och inte kissa. Följande morgon försökte jag få henne att kissa men när hon skulle stå ramlade hon ikull på grund av att det benet som borde ha orkat hålla upp henne inte kunde klara av vikten. Jag åkte till veterinären som hade samma åsikt som jag att sända henne till sista vilan. Lilla Kajsa, min älskade vän vad jag saknar dig. Finns många som har åsikter om att jag kunde ha gjort mera. Ja jag kunde säkert ha försökt med en operation till men eftersom inte det första benet hade styrkan, så vad skulle hon ha stött sig på? De som känner mig vet hur mkt jag lade ner tid i träning och rehabilitering på det första bakbenet som inte blev bra. En hund utan ben är ingen hund, så är det bara.
Ja, nu går livet vidare och sorgen finns kvar, men den lättar lite dag för dag och jag försöker tänka på de fina minnena med henne och titta på bilder nu när det går bättre. Livet är även för kort för att fastna kvar, man måste gå vidare det är man skyldig livet och de andra pudlarna som var och en vill få sin tid med sin matte.
Ninsahn
Comments