Agility Senior FM i Villmanstrand -"Lappeenranta" suomeksi.

Jag faktiskt satsade denna gång för att göra mitt bästa på Senior Finska Mästerskapen i agility 2026. Jag började löpträna och for på tävlingar till fastalandet för att ladda upp. Det är en sak att tävla hemma men en helt annan sak att tävla på bortaplan. Jag deltog även i två tävlingar i Helsinfors dagen innan för att få känna på tävlingsnerverna. Jag diskade mig i båda banorna och var ganska nervös, men när jag kom till Villmanstrand så kände jag ett lugn. Tur att jag tävlade dagen innan och tog bort störsa nervositeten. Jag var i min fina bubbla när det gällde.

Vi ålänningar har ju en liten nackdel "fast det mest är en fördel att bo på Åland" och det är avstånden. Ska man tävla så måste man ta färjan över öster eller västerut och därtill se till att man har boende. Dels blir det dyrt och dels går det mera tid åt, samt att det blir en annorlunda uppladdning för hundarna att kajka på med färjor och bilar och hotellrumsövernattningar. Jag avundas dem som bara kan ta en tävling så där lite på skoj på helgen för att få tävlingserfarenheten. Trots det så har vi på Åland varit duktiga på att åka och tävla och inte ligger vi just så mycket efter heller i resultaten om man tänker på hur småa vi är i förhållande till många stora klubbar på fastalandet.

Senior FM i agility ett stort arrangemang - över 1300 starter!

Vad är då Senior FM i agility? Tävlingen är för de personer som fyllt 50 år och äldre. Tävlingsklasserna indelas dels i hundarnas storlek (XS, S, M, SL och L) samt i förarnas ålder. Chloé och jag tävlade i klassen 55-59 år och för small hundar (under 35 cm). På lördagen gick 50-54 åringar och 65+ och på söndagen 55 - 59 år samt 60-64 åringar. Totalt var det ca 1333 starter! Någon sade åt mig att Suomi Sport har konstaterat att agility är den sport som engagerar mest kvinnor över 50 år, tänk så bra för folkhälsan!

Tävlingen

I min klass var det 44 st anmälda vilket hörde till de större klasserna och jag hade startnummer 6, vilket var bra. Jag hade erfarenhet från tidigare Senior FM 2022 och 2024 att ha sent startnummer vilket tär på mina nerver. Värst var Senior FM 2022 i Tavastehus då jag hade ett startnummer 100+. Ares och jag som jag tävlade med då, väntade i nästan 3 timmer efter bangenomgången att få komma till start.

Chloés och min bästa bana på Senior FM

Hur som helst har de förbättrat systemet nu så att tävlingarna går över två dagar och att klasserna är indelade mer så att det blir kortare väntetid och färre deltagare per klass. De hade tre banor uppbyggda, så det pågick tävlingar från halv nio på morgonen till sex på kvällen samtidigt.

Tävlingen utgjordes av kvalomgångar. Första banan var en agilitybana, om du placerade dig bland de 10 bästa eller minst 30% av de bästa så var du klar för final. Diskade du dig i första rundan så hade du en chans till på hoppbanan. Man var alltså inte tvungen att springa båda banorna om man redan kvalat sig i första. Chloé och jag kvalade oss redan till final efter första rundan som var en agilitybana med 0 banfel och en 11:e placering. Vi ville så gärna tävla så vi startade även hoppbanan där vi också fick 0 banfel och en 6:e placering. Vi kände att vi var i rätt tävlingsbubbla, lagom nervösa och rätt taggade. Den sistnämnda banan är nog en av de bästa banor (se video ovan) vi gjort och ändå räckte det inte hela vägen till toppen. Många av förarna har tävlat i finska landslaget och har en otrolig erfarenhet av agility och är så fruktansvärt skickliga och snabba. De inspirerar en verkligen, man kan inte tro att det är "gamla" människor som springer på banan då man ser på utifrån.

Vårt camp under söndagen

Finalen När det väl kom till finalen så var vi inte lika pigga som på förmiddagen. Trots att vi hade ett tält där vi chillade så kände jag när det var dags, att jag inte hade samma go. Chloé var också trött vilket jag redan såg när vi värmde upp. Det är en konst att ha uthållighet en hel dag och vara på topp, det behöver man också träna sig på. När jag gick bangenomgången på finalbanan så kunde jag se en fälla, som var en riktig "Chloé fälla", en tunnel direkt till höger efter A-hindret. Vägen var rakt fram men tunneln stod lockande till höger. Naturligtvis sprang hon rakt in i tunneln, trots att jag ropade på henne, men hon hade låst redan på nedfarten av A-hindret.

Trots två fina 0 resultat i grundomgångarna så hade de ingen betydelse förutom att ta sig till finalen där vi diskade oss. Vi lämnade även detta Senior FM utan resultat, men övertygade om att detta inte var vårt sista Senior FM.

Summa summarum, gjorde Chloé och jag kanske våra bästa banor någonsin och det tar jag med mig. Hon har gått från klarhet till klarhet och blev under våren hopp-champion i agility. Vårt nästa mål är att plocka agility nollor i trean. Det är svårt att lyckas med det, men inte omöjligt. För att nå målen så måste jag träna min kondition, bygga vårt team och våga tro på oss att vi kan. Chloé kan nog men blir ibland lite övermodig om jag inte är tillräckligt snabb att ge henne ett kommando och tar då sina egna initiativ, och framförallt tunnlar är det bästa hon vet. Så vi behöver träna på att inte alltid ta tunneln fast den är mest lockande och det kallas för hinderdiskriminering.

Häng med nästa år

Så är du över 50 år och tävlar agility med din hund, häng då med nästa år. Att kvala in till dessa tävlingar är inte svårt. Det räcker med att ha ett godkänt resultat i någon av klasserna 1,2 eller 3, under året före och vara finsk medborgare. Nivån på banorna är klass 2 bana och din hund bör kunna gå både hopp- och agility. I år gick finalen på en agilitybana.

Jag vet inte om Sverige har samma tävlingar som Senior FM, men i Finland är agility en sport som växer och det är så kul att så många äldre håller formen och huvudet i skick med agilityn.