Jag har nog inte fattat det ännu att det gick så bra för våra pudlar i Norge, Lillehammer som nog går till historien som den mest blöta tillställningen jag varit med om...
Min kompis Liz och jag satte av fredag morgon med Eckerölinjen och tog vägen via Dalarna, Sälen och Vasaloppsspåret, där vi åt älgburgare på en camping. Vi fortsatte att köra förbi Trysil och sedan mot Lillehammer och allt som allt blev hela resan tur och retur 1300 km i bil!
Pudlarna var tålmodiga i bilen och tillslut kom vi fram till Birkebeine skidstadion i Lillehammer, efter att ha kört på serpentinvägar upp i berget.
Det tog sedan en stund innan vi förstod var vi skulle sätta upp tältet. Kl. 20.00 hade man informerat om att tälten skulle få resas, men när vi var på plats fanns knappt några ringar utsatta. Det hela var sedan som en kapplöpningstävling, alla stod redo med sina tält och så fort folk fattade var deras ring skulle vara så stod rader av tält uppsatta längs med ringarna (det gick på några minuter). Tyvärr var underlaget inte det bästa "sand", och det blåste. Men jag lyckades få ner alla pinnar innan regnet kom och som det regnade sen....
Vi for sedan till vårt fina hotell Scandic Lillehammer där vi avnjöt en delikat måltid på rummet. Tur att de hade rumservice!
Följande morgon när vi kom på plats var ringarna som bassänger och vi tänkte herregud... Tur i oturen så var vår ring placerad så att det lutade neråt, så att vattnet kunde rinna bort delvis. I vårt eget tält fick vi börja gräva kanaler med hammaren för att leda bort vattnet (påminde mig om barndomen då vi grävde vattendiken). Bilden illustrerar de kanaler som vi hade i tältet..
Nå sen kom första chocken... Jag tittade ut genom tältet och såg pudlar i ringen... "Va är det dvärgpudlarna redan???" I programmet stod det att dvärgarna skulle gå efter kl. 11.00 och klockan var 9.00 på morgonen. Jag tittade i katalogen, som jag inte alls blev klokare på. Det var en salig röra... I Finland och Sverige, står raserna i den ordningen de går i ringen, men inte i Norge, jag har ännu inte förstått hur deras katalog egentligen fungerar... Nå jag rusade ut ur tältet och försökte se vilka pudlar som gick där och såg sen att det var toypudlar till min lättnad. Men känslan, när man kommer till tältet och tror att allting är över, innan det ens hade börjat.... Ja det var som en sten i hjärtat. Liz som är förnuftig sa genast, att de kan ju inte ändra i programmet som de skickat ut på förhand och rätt hade hon ju.. Men jag som var förtvivlad såg framför mig hur jag släpat henne och pudlarna ända till Norge för att upptäcka att vi får åka hem igen i ogjort ärende....
Nå när chocken lagt sig och vi förstod att vi i alla fall skulle gå som sista ras, så började vi borsta och klippa pudlarna, men sen kom den långa väntan... Hela tidtabellen hade rasat eftersom de hade en domarlärling. Först skulle domaren titta på hunden och sen skulle den till nästa tält där lärlingen skulle titta på den. Så med den påföljd att vi som skulle in kl. 11.00 först kom in vid ett-tiden på eftermiddagen. Fanns inte mycket till gnista för varken oss eller pudlarna längre.
Hur som helst så gick tillslut Karlos och jag hade redan konstaterat att det fanns flera gråa dvärghanar på plats, men jag tänkte som Mikael Nilsson har lärt mig, att min pudel är bäst och att det bara är att köra på och så gick det bra också. Trots att Karlos inte hade sin bästa dag så blev han andra bästa hane och fick sitt sista CACIB och kommer därmed att bli internationell champion och dessutom min första internationella champion. Vad glad jag blev :-)
Sen var det Kajsas tur, hon gick ensam i championklassen för ena tiken uteblev men hade en fin tik emot sig i bästa tik. Då precis kom ösregnet. Kajsa belönades som bästa tik och när BIR och BIM skulle avgöras var det som himlen hade öppnat sig. Det blev en hastig avslutning och vi kunde inte ens ta BIR/BIM bilder. Kajsa blev BIM, Norsk och Nordisk champion och erhöll sitt tredje CACIB. Vilken glädje för oss alla :-) Allt som hade varit motigt slutade med glädje, båda våra pudlar hade belönats och vi kunde återvända hem till soliga Åland igen.
En sak är säker, hundmänniskor är nog av ett tåligare virke som står ut med det mesta, men tillika är det ju lite roligt att vara lite galen också, som att köra 1300 km på två dagar... men vi är inte värst. När vi kom till MC Donalds i Falun sa killen i kassan att han hade kört över 4500 km förra helgen då han åkte ner till Balkan och hem igen, så kanske hundmänniskor inte är värst ändå...
