Denna sommar hade jag en lång paus på 10 veckor från utställningsringen. Dels för att fira semester och dels för att tänka på annat än pudlar en stund. Jag hoppades även på att min yngsta kanske skulle mogna och bli lite mindre nervös i utställningsringen.
Att ta en paus i bland och reflektera är nog jätte nyttigt, för det finns ju mera i livet än pudlar. Jag sysslade med trädgården, for ut med båten och var tillsammans med familjen, jag hann även träna lite agility hemma på gården och det var lugnt och skönt. Trots det kände jag utställningsabstinensen komma... Vad är det som gör att man längtar så hett efter att åka på resa och visa upp sin pudel? För mig är det flera saker, jag älskar att resa, köra bil, träffa nya människor, se nya platser och förfina sin prestation i ringen. Plus att det blir en minisemester från vardagen.
Men just nu har utställningsabstinensen hastigt gått över och lutar mot anti-utställning och det beror främst på att min/vår presentation inte alls fungerar i ringen och man börjar tvivla om det är det här man skall hålla på med.
Jag är nu inne på min fjärde pudel, de två föregående är båda champions, men vägen till championaten var krokiga även med dem. Pudel nummer två sysslade mest med att gå med nosen i marken och gick in sig i sin egen bubbla, dock mognade han och vi kunde göra vår presentation så bra som jag själv förmådde vilket var en härlig känsla. Den tredje pudeln som rör sig med go på promenaderna hemma, dog i utställningsringen och det kändes som jag fick släpa runt på honom... Dock blev han champion till slut och när det skedde var jag oerhört glad och stolt. Nu är jag inne på min fjärde pudel som har det mesta jag har drömt om i en pudel vad gäller exteriör och gång, men då vi går in i ringen känner hon bara obehag och att ställa henne på bordet är en mardröm då hon för det mesta blir som en räka och inte alls medgörlig...
Gemensamt för alla tre pudlar är att de inte beter sig på samma sätt i ringen som de gör utanför ringen. Så jag har kommit fram till att problemet förstås sitter hos mig och mina nerver. Jag blir otroligt nervös då jag skall gå på utställning, jag har dock lyckats dämpa nervositeten något. När det var som värst så skakade händerna på mig då jag visade pudeln på bordet. Så illa är det dock inte nu, men jag är säkerligen ingen rolig matte då vi ska på utställning och det känner de naturligtvis på sig.
Just nu är svackan väldigt djup och jag hoppas att jag och min fina tik och jag skall lyckas hitta en väg att det är roligt för oss båda och att hon kan visa upp sitt fina jag. För det retar en ännu mera, då man vet vad man har men inte kan visa upp det och få en rättvis bedömning.
Det är som sagt en konst att ställa ut en hund, och jag är full av beundran av alla handlers som gör det vackert och lätt, där allt ser ut som en dans. Jag har även gått många kurser med proffshandlern Mikael Nilsson som här i klippet ovan och då fungerar det hyfsat bra, men på tävling blir det en helt annan sak. Dock inser jag ju att alla handlers också började någonstans och säkerligen har stött på problem på vägen. Så jag försöker nu acceptera detta och tänka vad för positivt som kommer ur det här och det är väl främst, att om jag kommer förbi problemet så har jag blivit litet klokare och en lite bättre handler.
Hundar och hästar är rätt snarlika och desto mer jag håller på med hund, desto mer liknar det allt som jag kämpade med då jag red dressyr på häst. Precis som hästar är olika så är hundar det också, men man får lära sig att tackla varje individ och kanske göra på lite olika sätt för att komma fram till samma resultat d.v.s. harmoni i presentationen.